Har suttit och tänkt lite ikväll.

Bara en enda tanke kommer upp hela tiden. " När var senaste gången jag gjorde något som gynnade någon annan än mig själv?"

svaret på den frågan vet jag inte ens eftersom det var så länge sen jag gjorde en enda sak om hjälpte någon annan än mig själv. Nu förstår jag varför jag får höra hur de flesta personer tycker om mig. Har alltid tänkt att dom inte känner mig men dom känner mig bättre än vad jag trott. Även om det är folk som jag knappt har träffat. Hela mitt liv har jag försökt sätta andras lycka före min egen, det har typ vart mitt levnadsmåtto så länge jag kan minnas.Och då kommer jag till frågan:

"Men är det någon som märker av det ?"

Jag känner alltid en stor glädje inom mig själv när jag vistas runt folk. Jag känner en värme som strålar rakt igenom kroppen och jag känner mig lycklig men ändå tom, eftersom jag alltid finns där lite på sidan av.

Känner hela tiden den där känslan av att jag bara finns runtomkring de andra för att jag ska känna mig tillfreds. Även att jag försöker bidra med det lilla jag kan eftersom jag är väldigt udda om man jämför med dom jag umgås med. Jag har inte det tänket i huvudet längre helt enkelt. Jag ser rakt igenom allt jag tittar på och undrar alltid vad som finns på andra sidan horrisonten. Jag vandrar liksom iväg till den andra sidan inom mig själv hela tiden utan att det syns.

Har tagit mig en riktig tankeställare och kommit fram till att det jag trott jag har levt efter i alla dessa år, inte ens existerar. För mig finns tänket där hela tiden, men att få uppleva den där känslan, den där upplevelsen. det däremot existerar aldrig.

Först när du har sett mörket kan du se ljuset

som för övrigt ska bli min tatuering sen. Där har ni det. tyck vad ni vill.